Sker allt av en anledning?

Det var ett tag sen jag skrev något pga att det varit lite mycket händelser som tagit kraft och energi av mig, men nu är jag på banan igen och det känns superskönt.
Jag hade en väldigt intressant diskussion med min syster nu i helgen om det finns en anledning med allt som sker. Enligt mitt sätt att leva så finns det ingen slump, allt sker av en anledning men just när saker och ting händer kan det vara svårt att förstå varför men förr eller senare så kommer insikten. Min syster är av en lite annan uppfattning och det blev en spännande pratstund där vi både blev utmanade att tänka i nya banor.
Ni vet när man tänkt på en person och så träffar man den, och man utbrister ”Men herregud, jag har tänkt på dig och så träffar jag dig nu”, är det slumpen eller inte? Eller när människor korsar ens väg, det kan vara på både gott och ont. En del ställer bara till med kaos medan andra ger en så mycket positivt. Vad är syftet med att en person kommer in i ens liv och bara ställer till med problem? Där tänker jag att det är för att jag ska lära mig något om mig själv, det kan vara att sätta gränser eller ha modet och ärligheten att säga till den personen att jag inte vill ha den i mitt liv. Det kan handla om att bryta gamla negativa mönster och få en större insikt om sig själv, att växa i sin egen person. Som jag ser det, allt sker av en anledning men det kan ta tid att förstå syftet.
Som ett exempel från mitt eget liv som kanske förklarar mer utförligt, när jag störtdök ner i källaren i augusti pga en relation så kunde jag för mitt liv inte förstå varför det hände mig där och då. Det kändes orättvist och helt fel och jag mådde sjukt dåligt. Kunde inte äta eller sova och gick omkring som en zombie tills jag kom till min terapeut som av hård kärlek pekade på vad problemet var. Självklart tittade jag på honom som han var ett UFO och han hade fett fel i allt han sa. Det här handlade inte om mitt kontrollbehov eller att jag blivit för beroende av en annan människa, det handlade om helt andra saker. Det handlade absolut inte mig, felet låg hos en annan person.
Men där och då såddes ett frö i mig och jag började titta på det han hade pratat om och hur jävla svårt det än var att erkänna detta inför mig själv så hade han rätt. Han var spot on!
Men det tog tid för mig att komma till den insikten men nu, 3 månader senare, och mycket arbete så mår jag bättre i mig själv än jag gjort på länge. Min självförnekelse var så stark att det krävdes en rejäl käftsmäll för att jag skulle kunna bryta igenom muren för att se sanningen. Jag har varit tvungen att ta mig igenom känslor som har varit nästan omöjliga att hantera, jag har fulgråtit tills jag varit så trött att jag somnat,tyckt att livet suger men jag har tagit mig igenom det. Bytt yttre bekräftelse till inre bekräftelse och börjat vara ärlig mot mig själv och min omgivning, släppt mina rädslor som har följt med mig alldeles för lång tid. Känner nu en helt annan inre trygghet som jag aldrig har haft tidigare och ett lugn i att allt löser sig. Jag har äntligen fattat att jag inte kan kontrollera andra människor eller styra vad som händer i vardagen. Kontrollbehovet triggas igång då och då men jag låter det inte ta över utan försöker släppa det. Varje dag är en utmaning och samtidigt en ny dag att göra om och göra rätt.
Jag kan ärligt säga att jag inte hade kommit fram till det här om det som hände i augusti inte hade hänt och jag är så tacksam för käftsmällen, för utan den hade jag fortfarande varit i Zombieland. Jag vände något negativt till något positivt och jag kan känna tacksamhet trots all den smärta jag känt. Nu lever jag, inte bara försöker överleva.
Nu helt plötsligt är livet ganska spännande och magiskt, glädjen är tillbaka igen.
Och jag fick en så fin komplimang av min syster som fick mig att förstå att jag är på rätt väg när hon sa att hon ville ha det jag har, och då menar jag inte materiella saker utan den inre styrka och livslust som jag utstrålar nu. Wow!, tack min älskade syster.
Till alla er som varit ett stöd för mig på den här resan vill jag säga Tack! Ni är bäst och jag älskar er alla!
Stor kram!
Michaela