Ett andningshål i vardagen

Ibland blir det bara för mycket för allt, för mycket av både det goda och det onda, och då behöver jag en paus från allt. Igår blev det för mycket av allt och då packade jag och sambon väskan och åkte till lugnet. Lugnet i fråga ligger i Roslagen, nära vattnet och här blir jag alldeles lugn. Här kan jag tänka och hinna och reflektera över livet, det är en plats där jag bara är. Här ute med skogen som granne är det tyst och det är bara skogens sus och fåglarna som hörs, helt underbart. Nu laddar jag batterierna innan nästa arbetsvecka drar igång. Idag gick vi en långpromenad i skogen med hunden och det har helt magiskt, solen sken och det var ljumt i luften och inne i skogen var det en dämpad tystnad. För varje andetag andades jag ut det gamla unkna och fyllde lungorna med ny fräsch luft och energi. Om jag inte får checka ut från vardagen under några dagar ibland blir jag inte en bra person, ingen bra mamma, bonusmamma eller sambo. Blir ingen härlig person för att beskriva mig själv på ett ärligt sätt. För att göra en lång historia kort så är det som jag nollställer systemet och laddar batterierna till nästa gång jag kan få tid att komma hit igen.

Varför är det så svårt att ta sig tid för sig själv?

När jag är hemma har jag svårt att motivera mig att prioritera det som är viktigt för mig, tex att hitta tid för att meditera, varför är det så? Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag får rutin med meditationen, men jag liksom glömmer bort det… Det är så många olika störande moment som gör att det inte blir av, men det är ingen ursäkt, bara en förklaring. Men jag har inga problem med att få en lucka på torsdagar kl 21 och då sjunka ner i soffan och kolla på Wahlgrens Värld! Det kan jag nästan alltid hitta tid för konstigt nog, eller det är nog inte så konstigt för det är ju roligt. Fast det ligger i människans natur att göra det som är roligt än det som är lite segt och tar emot. Att åka till mitt andningshål i Roslagen tar även det emot innan jag sitter i bilen och är på väg, och när bilen stannar utanför huset uppfylls jag av ett inre lugn och lycka. Nu sitter jag och tänker att jag inte vill åka hem. Kanske blir kvar här ett tag?!
Jag hoppas att ni har ett andningshål som ni kan åka till när livet blir för mycket, ett ställe där ni kan andas och bara vara.
Nu ska jag stänga ner datorn och gå och umgås med sambon och den absolut bästa pappan som finns, och det är min pappa! Hunden Esther kommer ockupera mitt knä när jag intar fåtöljen. En kväll i världsklass helt enkelt.
 
Ha en fin kväll!
Kram
Michaela