Skilsmässa och ohanterliga känslor

När jag träffade min fd man första gången 1998 visste jag att han var mannen jag skulle gifta mig med, jag bara visste det. Vi gifte oss två år senare, år 2000, och jag var helt övertygad om att vi skulle vara tillsammans resten av livet. 2001 och 2003 föddes våra helt underbara barn, vi hade skapat en kärnfamilj och jag kan bara svara för mig själv men jag njöt av familjelivet. Det fanns fortfarande inte en tanke på att det fanns en risk att vi kanske skulle gå skilda håll.
I december 2010, några dagar innan vi skulle åka iväg till Thailand i 3 veckor så kom beslutet att gå skilda vägar, det var något som vi då hade pratat om i flera år men inte kommit till skott med. Det hela var odramatiskt och vi beslöt att inte säga något till barnen förrän vi kom hem till Sverige igen, och det blev en bra avslutning på nästan 13 år tillsammans.
Det svåra i att gå igenom en skilsmässa var inte själva separationen från min fd man utan de känslor av misslyckande, skuld och skam jag kände inför det faktum att vi faktiskt inte klarade att hålla ihop familjen. De stora förlorarna i mina ögon var barnen som nu skulle behöva leva efter mamma/pappa-veckor, uppdelade högtider, semestrar osv. Jag hade misslyckats som mamma kort och gott. Det jag inte tog med i beräkningen var att barnen inte upplevde det på samma sätt, de var ganska coola i den nya situationen. Visst knorrade de ibland men på det stora hela var de tillfreds med livet. Det som säkert underlättade det hela var att jag och x-mannen hade en superbra relation och kunde vara precis som förut med varandra, enda skillnaden var att vi inte bodde ihop längre. Sen bodde vi några portar ifrån varandra och barnen kunde komma och gå lite som de ville….  Jag är medveten om att vi hade en väldigt enkel och smärtfri skilsmässa, och det är jag otroligt tacksam över för det kan lika gärna vara precis motsatsen.
Över tid så minskade mina ohanterliga känslor, men det tog tid. Även om jag än idag tycker att det är barnen som är förlorarna i en skilsmässa så kan jag uppleva att våra barn ändå har det väldigt bra, de har en mamma och en pappa som är mycket gladare och kan ösa kärlek över dem varann vecka. Idag finns inte känslan av misslyckande, och det känns bra även om kärnfamiljen är splittrad.
En reflektion, idag finns det så många olika familjekonstellationer och vem bestämmer vad som är rätt eller fel? En familj behöver inte styras av blodsband utan det handlar i grund och botten om kärlek, kärleken till familjen hur den än må se ut och varandra.
Kram!
Michaela