Skönt att få längta lite
Det har ju gått ett tag nu sen vi gick in i ”Corona-mode”, och vi vuxna här hemma har arbetat hemifrån och våra barn som går på gymnasiet har haft distansundervisning. Det är bara den yngsta som går i 8:an som har haft skola på riktigt. Det mesta har flutit på bra, men absolut inte allt. Framför allt så kanske inte jag tycker att det är störthärligt att umgås 24/7 med min sambo, det kan bli att jag ser och hör honom lite för mycket. Misstänker starkt att han känner samma sak… Det blir småtjafs om saker, det blir bråk om andra saker och däremellan så råder det terrorbalans. Många gånger jag har tänkt att lämna skeppet och dra till skogs, inte en alltför smart lösning då jag inte direkt är en friluftsmänniska som njuter av att sova i tält och inte ha tillgång till en WC eller utedass. Problemet som jag ser det är att när vi, jag och min sambo, tvingas umgås så intensivt så börjar iallafall jag att irritera mig på saker som jag i vanliga fall ser mellan fingrarna på och frustrationen över att det inte det inte finns något slut på karantänen börjar ge mig knottror över hela kroppen så är det oundvikligt att inte the shit doesn’t hit the fan. Det blir inte heller enklare av att ha 4 tonåringar hemma som inte gör så många knop ifall man inte tjatar ihjäl dom. Två av dem ska dessutom ta studenten nu i juni och den verkar ju speciell, inget utspring och inga studentfester. 2020 är ett konstigt år, det kommer bli som en parantes som inte kommer räknas, ett jinxat år.
I helgen åkte jag upp till min pappa som behövde hjälp med en massa saker, han bor själv och kan och orkar inte med allt själv. Han tillhör inte vår generation som tänker på dator och telefon som ett hjälpmedel, utan det är något läskigt och svårt att manövrera och omöjligt att förstå. Vilken lycka det var att träffa pappa efter inte ha träffat honom på 4 månader cirka. Vi fixade med det som skulle göras och när det var dags för mig att styra bilen mot storstan igen så ville bara jag stanna! Vilken härlig dag vi hade! Vi skrattade och pratade, umgicks och hade en härlig dag tillsammans. Vill förtydliga att jag har testat mig och var negativ, men det finns ju inga garantier i livet.
Kontentan var att gå tillbaka till det första jag skrev så när jag fick en respit från familjen hemma så längtade jag efter dem, då fick jag känna hur mycket de alla betyder för mig. När jag fick känna att jag saknade min sambo så försvann min irritation över hans oförmåga att stänga skåpluckor och kylskåpet och allt annat man kan öppna utan att stänga det. Det var jäkligt härligt faktiskt, och nyttigt. Det är inte bara fördelar med karantän, det finns många utmaningar med det och den största utmaningen för mig var/är att man ses hela tiden. Hade inte haft några invändningar om det här var precis i början när vi blev tillsammans men 10 år senare så är det annat ljud i skällan. Ser så fram mot när vi går tillbaka till det normala igen, eller livet efter Covid-19.
Gissar att jag inte är ensam om att gå bananas på sin käresta eller barn, men håll ut även om det är svårt!
Kram
Michaela