Tack för allt min älskade hund!

Wow, imorgon är det den första juni! Tiden har gått så fort att det är helt galet, känns som om det bara var några veckor sedan jag kom hem från Thailand. Kan bara säga att jag längtar tillbaka dit, till det enkla livet utan alla dessa måsten som finns här hemma. Men som ordspråket säger ” Borta bra men hemma bäst”, här finns min familj och mina vänner, mitt jobb, mitt hem. Det jag kom fram till när jag var borta var att jag äntligen kunde känna var jag hörde hemma, vad som var och är mitt hem. Det har jag innan inte kunna göra för jag har känt mig så rotlös och rastlös, men nu vet jag och det känns så skönt.
Livet är dynamiskt, det går upp och ner, människor kommer och går och så vidare. Jag tog för drygt två veckor sedan bort min älskade hund som varit med mig i 12.5 år och det var bland det svåraste jag gjort. Presley har varit min absolut bästa vän, det finns ingen som på ett så kravlöst sätt överöst mig med kärlek som han gjorde. Han var en helt fantastisk hund som jag fick ynnesten att ha nära under de här åren. Han fick mig att skratta, älska, bli helt galen, sur, glad…. Han är den där speciella hunden som nu har satt ribban för hur jag vill att en hund ska vara. I all den här sorgen över att behöva vara en bödel och bestämma att hans liv var slut, han hade otroligt ont i sina leder och hade gått på smärtstillande medicin under flera år, så känner jag en sån enorm tacksamhet. Är så tacksam över att jag och min familj fick lära känna den här underbara pälsbollen. Han var och är alltid närvarande på ett eller annat sätt, när jag sticker nyckeln i dörren så förväntar jag mig att hans stora svarta nos ska vara det första jag ser men icke sa nicke. Kan sakna mig galen efter den sega kvällspromenaden när jag somnat i soffan och är så där vimmelkantigt trött för att sen få ner frisk luft i lungorna och bara njuta av Presleys sällskap. Vi var nästan jämt tillsammans och kunde kommunicera bara genom att titta på varandra, när jag var ledsen kom han och la sitt huvud i mitt knä eller la sig sked med mig i sängen.
Ni som har haft hund förstår vad jag menar, tomheten när kompisen försvinner och det svåra med att plocka undan matskålar, koppel och bajspåsar. När det blir så definitivt att hunden inte längre finns. En enorm sorg men mitt all den sorg så känner jag den här tacksamheten över att fått ha den här underbara hunden. Det kommer dröja ett tag nu innan jag skaffar mig en ny hund, det gör för ont när de försvinner. Jag ska rama in hans halsband som jag köpte till honom 2005 som jag sniffar på för att känna lukten av honom.
Ta hand om er!
Kram
Michaela