Vaddå bonusfamilj? Good or bad?!

 
I måndags kväll satt jag med lite skräckblandad förtjusning i soffan och tittade på första programmet av ”Bonusfamiljen”, och jag var väldigt kluven när eftertexten rullades upp.
Jag har ju hängt med samma man sen jag skilde mig och det har i stunder varit ett rent helvete och sen precis tvärtom, ren och skär lycka.
Kände absolut igen mig i väl valda delar, men inte i allt. Men det fick mig att börja tänka om det här att träffa någon med barn med sig i bagaget, att försöka få ihop en ”bonusfamilj” är en långt större utmaning än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att två ”start-paket” ska försöka slå sina påsar ihop och skapa något eget kan gå precis hur som helst, men det kan man omöjligt veta på förhand när man är kär och galen och tror att man på något sätt ska klara av det som de allra flesta misslyckas med, lite vi mot världen-tänk.
För hur man än vrider och vänder på det så handlar det om mina barn och andras ungar, det är svårt att bortse ifrån trots att de nya ”barnen” ligger mig varmt om hjärtat och jag ser dem som mina egna.
Det är så mycket som ska klaffa i den här nya familjen, det är gamla fruar och ex män, släktingar och den ”gamla släkten”, nya bonus-mammor och pappor osv. Det är mycket som ska bearbetas, nya förhållningssätt som ska sätt sig osv. För att inte glömma födelsedagar och semestrar, hur ska man fira barnen och ska man spendera hela semestern tillsammans eller var för sig?
Vem ska vara hemma när något av barnen är sjuka? Ska bonus-föräldern följa med på föräldramöten eller dagissamtal? Det finns så mycket som bockas av på listan som man allt som oftast inte tänker på innan man flyttar ihop. Varför har ingen skrivit en manual för det här?? Det borde rimligtvis bli en best seller för tid och evighet.
Sen ska vi inte glömma diskussionen om barnens bästa, om allt ska utgå från barnens bästa utan att egentligen veta vad barnen tycker och tänker, eller är det egentligen vad vi vuxna vill och tänker? Hur mycket skuld och skam blandar vi in i begreppet barnens bästa och gör det hela mycket svårare?
Med handen på hjärtat kan jag säga att det är sjukt svårt att rodda ihop en ny familj som fungerar, det vet jag av egen erfarenhet. Och hade jag vetat det jag vet idag så hade det faan varit lättare att fortsätta vara gift med barnens pappa, det hade inte funkat men ändå…
Jag och min sambo fortsätter att vara sambos med raserianfall, tonåringar, hundar och faan och hans moster, inte för att vi är tvingade utan för att vi vill och tror på oss trots motgångar och svårigheter. Men ibland är tanken på en egen lya väldigt lockande, det kan jag säga utan att ljuga. Att bara få stänga dörren om sig och stänga resten av världen ute…
Ha en fortsatt skön kväll!
Kram
Michaela