Visst finns diktaturerna kvar

Min sambo är väldigt intresserad av historia, speciellt av det andra världskriget, och det händer ofta att vi diskuterar och pratar om hur det såg ut i världen förr och hur det ser ut idag. En sak som är bättre idag enligt min sambo är att det inte finns några diktaturer kvar i Europa, och det har jag funderat på. Det han säger stämmer säkert, han brukar kunna sin sak när det gäller krig och fred.
Det jag tänkte på är att diktaturer lever och frodas fortfarande, bara på ett annat plan. Hur många kvinnor och män lever inte i diktaturer på hemmaplan? Lever i relationer där den ena partnern styr och ställer med en järnhand med fysisk misshandel, verbal misshandel, olaga hot och i vissa fall våldtäkt?
Vi som har gått i skolan vet att det brukar finnas några exemplar av ”bullys” som bestämmer över de andra eleverna, som utser sina offer baserat på olika variabler och får de andra med sig för att de inte vågar sätta ner foten i rädsla för att hamna i skottgluggen? Eller på arbetsplatsen, vi kan applicera det här på många olika ställen, det finns och orsakar många smärta, rädsla och dåliga minnen som följer med en hela livet.
Jag har precis som många andra varit i en destruktiv relation och jag blev så toppstyrd och verbalt påhoppad att jag började tänka att det hade varit bättre att ha fått en örfil för då hade det över, än att hela tiden behöva höra vilken dåligt urusel människa jag var och hur mycket fel jag gjorde. Det spelade ingen roll hur många gånger jag vända mig ut och in för att göra rätt, allt var fel. Där och då hade jag hellre tagit en örfil, så stört men jag gissar att jag inte är ensam om att tänka så. Fundera ofta på varför jag stannade så länge som jag gjorde, för jag är en stark och självständig person. Anledningen var att jag till slut började tro på det som jag fick nerkört i halsen, att jag var en hemsk person som ingen annan ville vara med var att jag maldes ner lite i taget varje dag tills jag en dag inte har en aning om vem jag var längre. Det är som Julia Roberts säger i Pretty Woman ”people put you down and you start to believe it”. Men en dag fick jag nog och packade ihop mina saker och lämnade personen i fråga.
Det kanske inte syns utåt men det betyder inte att det inte finns. För vad ser vi egentligen, vad  vill vi se? Det kan vara att vi ser en perfekt fasad utåt, ett lyckligt par som verkar ha det hur bra som helst, men vi varken hör eller ser vad som händer bakom stängda dörrar. Och om vi ser att något är fel, ska och vågar man då ingripa med risk för att det kommer bli ett eventuellt helvete? Men visst finns diktaturerna kvar, samma maktstrukturer som förr men i mindre skala, så långt har vi ändå inte kommit i evolutionen. Men jag har inga bra svar på hur man ska lösa det här problemet, men vi kan börja att prata om det….
 
Ha en fin dag och njut av solen.
Kram!
Michaela