What´s the password?

Happy Valentines Day till er alla! Hoppas ni får en mysig dag oavsett hur ni väljer eller inte väljer att fira den.
Har varit här nere nu ett tag och och kommit fram till en massa bra och mindre bra saker med mig själv. Det jag trodde att jag skulle ha svårast med är det det som har gått lättast, den biten att behöva umgås med mig själv 24/7. Helt ärligt så tycker jag att det är väldigt skönt att få vara ensam och bara behöva ta hänsyn till vad jag vill. Det var så länge sedan jag satte mig själv i första rummet och det är lite som att upptäcka mig själv igen. Det finns inga störande moment utan jag kan i lugn och ro höra mig själv tänka. Visst har jag haft stunder när jag nästan försökt hoppa ur min egen päls men efter djupa andetag släpper den obehagliga känslan och lugnet infinner sig igen.
Har hittat min inre röst igen, den kraft som jag en gång i tiden haft men som alltid funnits där.
Helt plötsligt en morgon står jag i receptionen på hotellet och bokar en scooter! Jag, köra scooter?! I Thailand där de kör som galningar och dessutom på fel sida? Japp! Har åkt runt och sett en helt galet vacker natur och ätit god mat på små typ ”hål i väggen”-resturanger. Har verkligen njutit av inte sitta med gamnacke och tittat ner på en skärm på telefonen utan tittat upp och nyfiket sett vad som händer runt omkring mig. Och det genomgående som har hänt är att de som kommer in på restaurangerna eller vilket ställe jag varit på frågar direkt ”What´s the password? och sen förlorar de sig i cybervärlden. Det Facebookas, mailas, rings, sms:as, you name it! Familjer, par eller de som kommer ensamma, ingen pratar längre med varandra för alla sitter med sina gadgets och låter omvärlden veta att de existerar på nätet! Helt galet!
Här kommer tvisten, vi reser kors och tvärs över världen, läser böcker om att ”hitta oss själva” eller meningen med livet men hur ska vi kunna göra det när vi hänger över en skärm hela tiden istället för att titta upp och vara närvarande i det som händer omkring oss här och nu? Är vi verkligen så upptagna med att bevisa vår existens på nätet att vi aktivt väljer bort att leva i nuet? Hela tiden ska det tas foton som ska publiceras någonstans i ett socialt forum, illusioner av lycka och framgång som ska beskådas av andra? På ett sätt lever här och nu när vi ständigt har tillgång till någons Wi-Fi och kan posta händelser som sker här och nu men vi hinner inte njuta av känslan innan nästa grej ska fotas och publiceras. Vi matar och blir matade med illusioner av nuet hela tiden men stannar inte upp och njuter utan är hela tiden på väg mot något nytt. Och sen alla dessa Selfie-sticks som sticker upp i luften överallt! Skjut mig!
Ska snart ut på sjön, eller havet då, och jag ska njuta av båtfärden och det jag ser omkring mig utan att fråga efter ”the password”… För självklart finns det Wi-fi på båten, hade jag trott något annat?!
Ha en underbar Valentines!
Kram
Michaela